Kära pappa

Den 3 augusti kl 21,30 fick himmelen en ny ängel. En snäll ängel. En mycket givmild ängel.
Pappa somnade stilla in. När han somnade såg han så fredlig ut. På något konstigt sätt så blev hans tidigare så prägade ansikte så fredfullt. Den gula huden blev på något vis lite ljusare.

Kära pappa. Tack för tiden vi fick tillsammans. Tack för att du alltid ställde upp, oavsett dag eller natt. Jag visste att du aldrig var mer än ett telefon samtal undan.
tack för att du var stolt över mig. Något du ofta sa. Tack för att du var just min pappa.

Saknaden är enorm. Och det känns som att livet aldrig kommer att bli normalt igen.
Jag tänder ett ljus för dig varje kväll och hoppas att du har det bra där du är nu, utan smärtor, utan dödsångest.

Vi ses igen, älskade pappa.

Vad ska man säga?

Här är det inte mycket liv nej! Jag har inte slutat att pyssla, långt ifrån. Vilar just nu hänerna från stickningen. En klassisk norsk Fana Kofta är på G.

För första gången på länge så har jag faktiskt tid att sticka och virka.

2011 som jag hoppades på skulle bli ett fantastiskt år känns långt ifrån fantastiskt.

I slutet av maj fick min pappa diagnosen lever cancer. Hoppet fanns men blev krossat när svaret kom från Rikshospitalet i Oslo. Svaret var nej - ingen lever plantation. Ca 50 blodproppar som låg tätt intill levern förhindrade en operation.

Vi gav inte upp och hoppades på cellgifter. Hoppet försvann lika snabbt igen. Läkaren sa nej. Då var det snack om att göra hans sista tid på jorden värre. Den extremt aggressiva cancern hade spridit sig.

Min fina snälla söta pappa som jag haft äran att få ha i mitt liv i 28 år skal snart lämna oss. Tiden rusar ifrån honom. Det är hemskt att se hur skört livet kan vara.

Min underbara pappa - du är världens bästa!